Texter

Fredagslistan: inställd

Öppnar ögonen
tänker 'åh nej'.
måste jag vara med idag?
Alla är lediga jämt
men jag
har hamnat i hamsterhjulet igen
plugg press och noll tid

Möter en av dem i köket
säger att jag har en dålig morgon
men när hon går
gråter jag ner i gröten

En
ångestbomb
som exploderar
i bröstet

Såg en bild
på mitt ansikte
och fylldes av
skam och förundran
hur kan jag ens se ut så?
ful otillräcklig
en sämre version av vem jag var en gång
inte ett rop
efter uppmärksamhet
bara
tankar som flyter ut

Skäms för att
jag mår såhär
för att jag
inte är
spontan avslappnad kul
mest bara orolig
och osäker

Ska sminka bort mitt
rosa ansikte
som alla påpekar
hela tiden
här

le lite
och
skylla på
trötthet

Ibland

är

fredagar såhär

Me, too

Vänner, familj, bekanta, främlingar - så många har delat med sig, vissa med #metoo, vissa med så hjärtskärande erfarenheter. Mängden förvånar mig inte, men det gör mig så ledsen varje gång jag ser en till person dela, för att jag som kvinna redan vet hur det känns. Rädslan, tröttheten, frustrationen. Känslan av att aldrig bli tagen seriöst, aldrig bli lyssnad på, alltid bli ifrågasatt.

På högstadiet och även gymnasiet fick vi sällan duscha ifred. Kampen om att hinna först till omklädningsrummen för att låsa dörrarna från insidan var en grej på riktigt. Duschade helst inte, för risken för att tonårskillarna på andra sidan skulle springa in och glo fanns där jämt. I korridorerna greppade någon tag om brösten, i rumpan, låtsades krama någon kompis bakifrån men ville egentligen bara ta tag i brösten och hålla fast så att hon inte fick komma loss, upptryckta mot väggen.

På jobbet i en mansdominerad bransch fick jag höra att det fanns två typer av tjejer: slampor och horor. De som inte pratade, skrockade, skojade, satt tysta. Någon log lite obekvämt, men ingen sa emot. Jag slängde koppen i diskhon och gick.

Varje kväll jag någonsin varit ute på krogen har killar gnuggat sitt kön mot mig eller någon av mina tjejkompisar. En knuff för att bli av med dem har bara gjort att de fortsatt till nästa, inte lyssnat på ett nej. Aldrig är ett nej, ett nej för dem.

Killar och män är anledningen att jag inte vill gå till gymet själv på vinterhalvåret, för att jag tänker på hur jag är för svag för att försvara mig. Det är ingen som kommer att se mig om de väljer att följa efter i tunneln. Jag väljer bort den där lite kortare klänningen en sommarkväll, för om jag ska ta mig hem ensam vill jag inte ofrivilligt uppmana till något. Ni vet, lägger ansvar på mig själv för att inte bli attackerad. Går igenom stan valfri kväll själv och spänner hela kroppen när det ropas och visslas åt mitt håll, går in i flyktläge, håller nycklarna i näven. 

Alla tjejer jag känner har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Flera har blivit sexuellt utnyttjade.

Det är inte någon i en blottarrock, det är inte en galning som gömmer sig i en buske, det är VANLIGA JÄVLA MÄNNISKOR med förjävlig och accepterad kvinnosyn. Samhället okej:ar att det sker. Men vi är trötta och har fått nog nu.

Me, too.

 

Ensamhet, bekräftelse och rädsla

När jag kom hem i söndags hade Daniel åkt. Vi sa hejdå på lördag eftermiddag när jag tog bilen till Anette och Jenny, hejdå för en vecka bara, det är ju lugnt tänker jag. Vad är en vecka isär? Efter att ha varit social i flera dygn välkomnade jag den tomma lägenheten fram tills jag skulle sova. Sen kom den jobbiga utmaningen i att vara själv; jag är mörkrädd och börjar alltid tänka på de värsta skräckfilmerna jag sett när jag blundar; minnen av sömnparalys gör sig påminda när jag ligger där ensam. Vrider och vänder, somnar, vaknar till och stirrar blint runt och somnar till slut om på riktigt. Hur ska det gå i Dublin, själv i fyra månader?

På en promenad dagen efter tänker jag på hur mentalt beroende jag är av honom. Hur han hjälper mig ta itu med mig själv genom att bara vara på samma boyta, han bekräftar och stöttar mig i allt jag gör. Det är fantastiskt att känna en så stor trygghet, tillit och kärlek för en person som jag gör med Daniel, någon jag litar på blint. Det är också skrämmande som fan. Jag känner mig så inkapabel emellanåt, något jag avskyr, speciellt efter en uppväxt där ett stort ansvar legat på mina axlar att ta hand om mig själv. Vad händer om han dör? tänker jag. Det är alltid där jag hamnar i mina tankebanor.

Igår ringer mamma och berättar att mormor troligtvis fått en stroke. Starka, envisa, orubbliga mormor i England. Jag ska ha gäster på kvällen och hackar grönsaker i något transliknande tillstånd, ringer Barret som jobbar som undersköterska och frågar om konsekvenserna. Julia stiger in genom dörren och när jag lägger på kommer alla tårar jag har; oro och chock som ger sitt uttryck i blöta droppar som trillar ner över kinderna. Hon kramar mig hårt, frågar om vi ska avboka hela kvällen, men jag vill bara inte vara ensam. Får uppdateringar under kvällen och mormor kommer bli bra, hon svarar till och med på mitt Whatsapp-meddelande innan jag lägger mig. Starka, envisa, orubbliga mormor.

Tiden som spelas ut efter detta är som tagen som en scen ur en film. Jag ligger ovanpå täcket på sängen i mina mjukaste kläder, hör For Emma av Bon Iver spelas från vardagsrummet och jag får sms från min syster och mina vänner och Daniel. Julia har erbjudit sängplats hemma hos dem om jag inte vill sova ensam men jag känner inuti mig att jag dealar med detta. Liten och rädd är jag, men inte helt hopplös.

Vårjackapremiär och hur min fredag var

coat second hand, jumper gina tricot, trousers second hand (united colours of benetton), skor nike, bag vintage (coach)

Igår var en sån där dag där allt bara flöt på och kändes bra. Jag ställde inte klockan tidigt men vaknade lugnt till Daniels grejande utanför den stängda sovrumsdörren. Han hade satt på kaffe till mig pga han vet att jag sällan sover längre än sju ändå, och fick en kopp på sängen. När han gått till jobbet segade jag en stund men tänkte att jag likaväl kunde gå och träna när jag hade energin till det; det blev ett benpass i det helt tomma gymmet och sen åt jag brakfrukost.

Plugget gick bra, jag åt lunch och blev uppringd av mormor på Whatsapp-filmchatten. Vi snicksnackade lite innan bestämde jag att jag producerat tillräckligt med text i skolavseende denna dag. Det blev dags för en promenad i solen eftersom även den bestämt sig för att komma fram lagom till lunchen. Vet att det finns skeptiker där ute som skakar på huvudet och säger "man ska svettas in våren", men ärligt talat hatar jag att svettas i mina vanliga kläder. Så till promenad ner till Knalleland tog jag på mig en varm tröja och premiärade min blå kappa. Frös faktiskt inte ett dugg pga polo är bra när en vill slippa halsduk och handskarna var på.

Gick i lugn och ro i alla butiker medan Stephen Fry läste Harry Potter and the Prisoner from Azkaban för mig. Provade tröjor och en kjol som borde passat men bara kom upp till knäna så det blev bara en veckoplaneringskalender och två bläckpennor i storlek 0.5. Målet för promenaden var att köpa en cappuccino på Espresso House, sätta mig vid fönsterborden och skriva på mitt personliga brev för hand. Det är lättare för mig att få ihop vissa saker med penna och papper, jag blir mindre distraherad. Dessutom känner jag mig mer som personen jag vill vara när jag dricker kaffe på ett café, det låter kanske klyschigt men jag trivs i den miljön.

Väl hemma renskrev jag utkastet till ett personligt brev som ska skickas iväg och strukturerade upp lite andra lösa trådar innan jag stängde igen för helgen. Det var som att jag undermedvetet samlat energi i ett par veckor och när proppen väl flög ur kunde jag bara kryssa av alla saker jag hade lagt på hög i bakhuvudet.

Glöm inte att trycka på hjärtat här nere till höger eller lämna en kommentar om du gillade inlägget <3

English

My Friday yesterday was one of the best days I've had in a long while. Coffee in bed, leg day at the gym, a long breakfast, loads of studying done, video chat with nan, the first draft of my personal letter done whilst drinking a cappuccino at a café, wearing a spring coat, loose ends tied up for the weekend. What a day.

Don't forget to press the heart down here to the right or leave a comment if you like the post <3