Att vara här när det går

IMG_8809.jpg

Liknelsen gick upp för mig imorse, att bloggen är lite som fotbollen i mitt liv. Något jag ägnade all min fritid åt och aldrig skulle prioritera bort, för även när det var trist emellanåt eller åt upp tid, var det alltid värt det. För glädjen, för vännerna, för minnena. Men sen kommer något emellan och det är svårt att någonsin återuppta det. Med fotbollen var det en kille, med bloggen har det varit jobbet.

Sedan juni har jag knappt läst bloggar alls, förlorat den dagliga kontakten med dem jag byggt upp relationer med, men samtidigt behållt dem via instagram på något sätt. Jag inser att jag saknar att dela med mig av det vardagliga, av små stunder som jag själv älskar att gå tillbaka att läsa om. Kanske är det därför jag värderar instagram så högt, eftersom det mediet är så enkel. Men jag vill inte ersätta det ena med det andra, det är två olika forum. Att jag lånat bort min kamera på obestämd tid säger allt om hur jag prioriterar nu, eller snarare hur behovet är. Jag stiger upp 04.45, går hemifrån 05.30 och är hemma 18.30 på dagarna. Just nu är det ljust i kanske två timmar till på kvällen, men om ett par månader är det mörkt jämt. Hur har vi alla drivit bloggar i Sverige på vinterhalvåret? Där jag står idag känns det omöjligt.

Jag kommer på mig själv att vilja dela vackra detaljbilder på nyplockade, barriga kantareller, växthusodlade tomater i en gul skål mot vårt mörkbruna träbord, en loppisfyndad stringhylla-låda-grej, kaktusen i höstsolen, perfekta outfits, selfies när luggen ligger rätt och efterlängtade umgängen med vänner. Det är en mysig känsla att ha, att kanske kunna behålla den här platsen för små pop-up-inlägg.