Ett livstecken

Oj, vad knäppt det är när man tänker på att man inte förblir samma person, någonsin. Att man är i konstant förändring och att det ibland går så fort att man inte hänger med. Detta året har varit fullt av svängar in på nya gator i livet.

Hemkomst från utbytet - tjoff - sista terminen - tjoff - uppsatsen - tjoff - examen och jobb tjoff tjoff - tjoff - toastmaster på bröllop - tjoff - utlandssemester - tjoff - hemkomst igår och mentalt förberedande på nytt jobb som startar på måndag. 

Är glad och tacksam mest hela tiden men har verkligen inte landat i alla nya saker. Intryck, de tar tid att smälta ibland. Jag saknar det här utrymmet, att vara en del av communityt som tagit så stor plats i livet men samtidigt prioriterar jag enkelt bort det på fritiden. Efter ett par veckor på jobbet i juni insåg jag hur mycket tid jag lade på att läsa om och följa andra människor. Utöver vänner jag bryr mig om, så blev det tydligt att lade så många timmar på att läsa om främlingars liv och engagerade mig i allt de gjorde. Så mycket tid jag inte lade på att engagera mig i mitt eget liv på ett sätt. Det är så klart inte svart och vitt, men det var ett nytt perspektiv när plåstret drogs bort.

IMG_0249.jpg

Ser framåt och ser fram emot det. Vi pratar hus och sparande, framtid och drömmar. En kusin förlovar sig och en tredjedelskusin friar. Jorden brinner och jag läser artiklar om dess undergång. Har existensiell panik. Bestämmer mig för att sluta konsumera flyga äta kött, överväldigas av ansvarets tyngder och skiter i det nästa sekund. Umgås med familj och har skratten nära. Känner i hela kroppen hur jag saknar mina vänner när jag varit ifrån dem. Vi pratar vid köksbordet, han och jag, tar ett glas rött, garvar innan vi somnar. Tänker på valet, får ont i magen. Kan jag påverka andra att rösta mer humant? Andra dagar tänker jag inte på politik och är glad för mitt morgonkaffe, frukost, lunch, middag och kärleken i livet. Livets kontraster.