Ensamhet, bekräftelse och rädsla

När jag kom hem i söndags hade Daniel åkt. Vi sa hejdå på lördag eftermiddag när jag tog bilen till Anette och Jenny, hejdå för en vecka bara, det är ju lugnt tänker jag. Vad är en vecka isär? Efter att ha varit social i flera dygn välkomnade jag den tomma lägenheten fram tills jag skulle sova. Sen kom den jobbiga utmaningen i att vara själv; jag är mörkrädd och börjar alltid tänka på de värsta skräckfilmerna jag sett när jag blundar; minnen av sömnparalys gör sig påminda när jag ligger där ensam. Vrider och vänder, somnar, vaknar till och stirrar blint runt och somnar till slut om på riktigt. Hur ska det gå i Dublin, själv i fyra månader?

På en promenad dagen efter tänker jag på hur mentalt beroende jag är av honom. Hur han hjälper mig ta itu med mig själv genom att bara vara på samma boyta, han bekräftar och stöttar mig i allt jag gör. Det är fantastiskt att känna en så stor trygghet, tillit och kärlek för en person som jag gör med Daniel, någon jag litar på blint. Det är också skrämmande som fan. Jag känner mig så inkapabel emellanåt, något jag avskyr, speciellt efter en uppväxt där ett stort ansvar legat på mina axlar att ta hand om mig själv. Vad händer om han dör? tänker jag. Det är alltid där jag hamnar i mina tankebanor.

Igår ringer mamma och berättar att mormor troligtvis fått en stroke. Starka, envisa, orubbliga mormor i England. Jag ska ha gäster på kvällen och hackar grönsaker i något transliknande tillstånd, ringer Barret som jobbar som undersköterska och frågar om konsekvenserna. Julia stiger in genom dörren och när jag lägger på kommer alla tårar jag har; oro och chock som ger sitt uttryck i blöta droppar som trillar ner över kinderna. Hon kramar mig hårt, frågar om vi ska avboka hela kvällen, men jag vill bara inte vara ensam. Får uppdateringar under kvällen och mormor kommer bli bra, hon svarar till och med på mitt Whatsapp-meddelande innan jag lägger mig. Starka, envisa, orubbliga mormor.

Tiden som spelas ut efter detta är som tagen som en scen ur en film. Jag ligger ovanpå täcket på sängen i mina mjukaste kläder, hör For Emma av Bon Iver spelas från vardagsrummet och jag får sms från min syster och mina vänner och Daniel. Julia har erbjudit sängplats hemma hos dem om jag inte vill sova ensam men jag känner inuti mig att jag dealar med detta. Liten och rädd är jag, men inte helt hopplös.